Varför Dukan?

Jag har testat otaliga dieter de senaste 5 åren, men ingen har lyckats hålla kilona borta en längre tid.

Jag vet att det är dumt att stämpla sig själv, då detta kan vara ett hinder för förändring, men jag är i kropp och psyke en riktig liten "tjockis". Jag njuter av mat; jag älskar att laga mat, att äta god mat, att baka, att bjuda på mat, att handla mat, att läsa om mat... det är en stor del av mitt liv och en fullständigt njutningsbar hobby. Jag har säkert mer än 50 kokböcker hemma och jag lusläser alla mattidningar som jag får hem. Hade det inte varit för mina perioder av späkning, så hade jag vägt 150 kg idag. Minst.

Jag har egentligen bara två problem: Jag äter för mycket och rör på mig för lite. Ekvationen är så enkel, men så svår att hålla. Vad har jag gjort för att skapa förändring, då?

Det hela började med några riktigt dåliga viktminskningsråd som jag läste i någon tidning; den första var "Grapefrukt-dieten" som gick ut på att äta mycket grapefrukt på fastande mage (vilket ledde till hulkande över toaletten och magkatarr). Sedan var det "Popcorn-dieten", som enligt den dubiösa journalisten var Madonnas favoritdiet. Den bestod av nästan ingen mat och massor av luftpoppade popcorn, hungern var som ett hål i min mage! Men Nutriletts proteinshake diet då? Ledde till fullständig matångest redan efter första dagen - jag höll ut i tre, men det var knappt.

Efter de uppenbara misslyckanden som detta ledde till, skrev jag in mig hos viktväktarna, vilket fungerade bra - jag gick ner i vikt. MEN, jag behöll mina ohälsosamma vanor. Jag hade lyckats hitta ett sätt att lura systemet på: jag svalt och motionerade extremt under veckorna för att spara till "fiesta-points", som jag frossade med under helgerna. Gräddglass till frukost, chips till lunch och en stor kebab till middag... Allt var så gott efter veckans påfrestande bravur, ibland kändes det som magen var så hungrig att den höll på att gnaga sönder min ryggrad...

Min mest lyckade viktminskning var efter att ett långt förhållande tog slut, jag var så deprimerad och hade ingen lust att varken äta eller laga mat, så jag åt enbart en påse chips och en burk med glass varje dag - i en månad. Kalori in, kalori ut. Visst gick jag ner i vikt.

Sedan kom den stora vågen av hög protein, låg kalorikost. En kompis testade "The Zone", och tyckte mycket om den. Jag körde på LCHF och Atkins, och de var lättast att gå ner i vikt med, pga att man höll sig mätt och förlorade så mycket vätska. Men det kändes inte helt ok att inte kunna äta obegränsat med grönsaker. Och all bacon, smör, fet yoghurt och animaliskt fett! Magen sade stopp, i andra änden kom det ut svart tjära. Sockersuget var visserligen som bortblåst, men minnet av en krämig falafel och doften av nyfriterade pommes blev för mycket för mig...

Isodieten och medelhavskost lät så lovande. Det kändes sådär härligt Gunde Svan nyttigt, med helkornsgröt och superfood-blåbär och massor av frisk luft och motion! Och så är det så perfekt "lagom", särskilt med isodietens 33%/33%/33% fördelning mellan kolhydrater/fett och protein. Men myntet har även en baksida: Inga onyttigheter tolereras. Inget raffinerat socker, ingen fet eller friterad mat, ingen snabbmat, inga konstiga tillsatser och inte nog med det - man får inte heller tillgripa några substitut! Man ska LÄRA sig att uppskatta njutningen i ett enkelt tärnat äpple med några solmogna hallon, att kanelpudrad apelsin MINSANN är precis lika bra som en kanelbulle till morgonkaffet! Aspartam, sötningsmedel, konstiga färgämnen och tillsatser är att betrakta som cancerframkallande gift som sakta kommer att avliva oss i plågsamma våndor.

Inget ont om medelhavskost (eller "nordisk kost"), det är den (i skrivande stund) mest och bäst vetenskapligt understödda kostrådet som man kan följa för tillfället. Men det gäller som KOSTRÅD, kanske inte riktigt som viktminskningsdiet. Samma sak med isodieten, jättebra sammansättning av nyttig mat - men man måste i slutändan väga, mäta, följa recept för att låååångsamt slingra sig ner i vikt. Tålamodet sätts på extrem prövning och i stress och press faller den goda insikten och konsekvenstänkandet.

Och för att inte tala om "Franska kvinnors smala hemligheter" - en bok som jag först tog till mig med hull och hår, men så kom det oundvikliga misslyckandet... Det är det där "enkla" rådet igen - ät mindre och rör på dig mer. Ett råd som för mig blir som ett hån: -"Hur svårt ska det vara, tjockis?! Har du ingen självkontroll eller?"

Jag har doser av självbehärskning och kontroll. Jag har mer än de flesta. Jag kan pressa mig till det yttersta, oavsett om det gäller mat eller karriär eller motion. Men ändå så går inte ekvationen ihop för mig. Jag faller ner i extremträsket, allt blir svart eller vitt, antingen så äter jag massor eller så äter jag ingenting. Antingen så äter jag superduper-nyttigt eller så frossar jag ohämmat i chokladtårta och chips. Antingen hittar du mig i det träskiga en mila spåret eller så tittar jag på dokusåpor 6 timmar i sträck. Lagom är som bortblåst.

Men vad är det egentligen jag är ute efter när jag äter? Visst, här skulle man kunna dra en hel harang om hur man får söt bröstmjölk av sin mamma som tröst när man är bebis och gråter (ja, jag har läst sockerbomben - visst finns det ett starkt belöningssvar vid socker) och skapar detta "socker-beroende", men idag så är det själva njutningen av den söta, goda, maten som man är ute efter, det är sällan jag äter för att trösta mig själv. Jag vill ha smakupplevelsen!

Hur skapar man en bra smakupplevelse, då? Man packar den med aromer, så klart! (Minns ni scenen i "Over the Hedge" där tvättbjörnen öppnar en påse nachochips och ost-atombomben sprider sig över världen, det är den effekten jag vill uppnå!) Och gärna något som gör så att hjärnan luras att tro att man äter något sött: sötningsmedel!

Aspartam anses av Sveriges myndigheter och EU som ofarligt att konsumera i små mängder (och en stor review http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17828671 på över 25 års forskning har gått ut med att aspartam är svårt, om inte omöjligt, att överdosera så att det skulle kunna bli ett farligt ämne i kroppen).

Raffinerat vitt socker anses däremot vara det livsmedel som ökat mest under de senaste 50 åren i samband med att fetma spridit sig. Vissa "hälsoförespråkare" mot sötningsmedel hävdar att socker är bra för det är "naturligt" och aspartam är dåligt, då det framställs ur en kemisk process. Här måste jag bara inflika lite om myten om det "naturliga!". "Naturligt" socker är inte det minsta "naturligt", det har genomgått massor av processer (inom industrin) för att bli den slutprodukten som du köper i handeln.

Den här typen av teknisk bakåtsträvande och romantiserande kring "det naturliga" gör mig så frustrerad - om du fick åka i en tidskapsel 200 år tillbaka i tiden, tror jag inte du alls skulle njuta av allt det "naturliga". Du skulle förmodligen svälta och lida av näringsbrist (för det är svårt att odla mångsidigt i Sverige, och har du otur drabbas hela skörden av röta eller någon skadeinsekt), du skulle slita ut din kropp i förtid (för inga maskiner finns för att underlätta arbetet), du skulle dö när du föder ditt 12e barn (för det finns inga ppiller och ingen avancerad sjukvård) och så skulle mer än en tredjedel av dina barn dö i infektioner som idag lätt kan behandlas. Så idag springer du och köper något konstigt "naturligt" läkemedel eller "kosttillskott" på hälsokosten (som du de facto egentligen inte vet vad det innehåller, eftersom "naturliga" piller är big business och inte hamnar under den hårda läkemedelslagen) för att det är sååååå mycket bättre än pillrena från INDUSTRIN, där läkemedelsföretagen skor sig på alla STACKARS lättlurade sjuka...

Och i denna kategori hamnar sötningsmedel. För att det tillverkas i en industriell process... Samma sak med aromer och färgämnen. Visst, azofärgämnen är ett omdebatterat ämne, men studien som publicerades om dess påverkan på barns koncentrationsförmåga, anses inte i vetenskapliga kretsar vara tillräckligt väl utförd för att kunna ge generella råd till befolkningen om att det är väldigt skadligt.

Min poäng med detta är: Jag har testat det flesta dieter, men alla har innefattat att ta bort de smakexplosioner jag älskar, med "naturliga" smaker som substitut. Det är för mig som att gå från nachos till bark. Och nej, det hjälper inte hur länge jag är avhållsam från dessa smaker, minnet av dem sitter djupt i själen - jag vill ha dem, jag kräver dem!

För mig innebär detta en insikt, för att uppnå en varaktig förändring så måste jag på något sätt tillgodose behovet av smakfyrverkerier. Det var där jag upptäckte Dukan-dieten, det som nu kommer att bli mitt sista hopp om att äntligen förlora min övervikt.

När jag läser boken av doktor Dukan (som jag lånat på biblioteket), så ser jag direkt att han verkligen förstår oss "tjockisar"! Han förstår vårt psyke, hur vi reagerar på mat och hur vi vill bli väggledda för att lyckas gå ner i vikt. Han är hård; han skriver att vi tjockisar inte vill själva ha ansvaret för när vi ska bli berövade den goda maten, så han sätter upp enkla regler. Han vet hur trist det är att väga, mäta, räkna, så han tillåter att vi äter ohämmat av vissa livsmedel. Men framförallt, han vet hur viktigt det är att uppnå ett snabbt resultat för att hålla motivationen uppe!

Dukan dieten innebär en hög-protein, låg-kalori kost. Kalorierna hålls nere automatiskt, för man äter ingen fett eller kolhydrater och protein mättar otroligt bra. Dieten består av 4 faser, 2 faser för att gå ner i vikt och 2 faser för att behålla sin vikt. Den är otroligt väl genomtänkt och smart upplagd, snabb viktminskning i början och obegränsade mängder av vissa livsmedel, med tillfälle att uppleva smakexplosioner, gör så att man håller motivationen uppe.

Dessutom förespråkar dr Dukan sötningsmedel och konstgjorda aromämnen! De kan piffa upp den mest trista rätten (se tex brylepuddingen nedtill, som blir fulländad med karamellarom och sötningsmedel, men som i stort sett innehåller enbart protein från mjölk och ägg!)

Jag kommer dela med mig av mina recept och jag njuter av att frossa i dietmat med smakexplosioner. För att uppnå den varaktiga förändringen, så kommer jag även att i fortsättningen unna mig att äta dessert varje dag, så länge den är Dukan-vänlig! :)

I skrivande stund, smuttar jag på min julmust-light, känner mig mätt och belåten, trots att jag kraftigt minskat mitt kaloriintag. :) Det känns som om jag har träffat rätt, för en gångs skull!