Följ mig när jag går ner i vikt!

Efter två graviditeter... Så skulle jag kunna börja min presentation. Men ärligt talat, det är snart 5 år sedan den sista graviditeten.

Om jag bara börjar träna regelbundet och äta mindre...  ;-) så skulle också inlägget kunna börja. Men jag tror faktiskt jag ska börja det hela med en liten, svart, smutsig hemlighet:

Jag är en högambitiös, planerande, strukturerad och intelligent småbarnsmamma som bollar jobbet, karriären, barnens fritidsaktiviteter och kärleken. Jag har koll; trots att vi drabbats av magsjuka tre gånger den senaste månaden, så löser det sig. Jag tar tag i saker och ser till att få det gjort.

Men så kommer vi till min smutsiga lilla hemlighet: jag har ingen som helst koll på vad jag egentligen stoppar i mig.

Bara en till skiva frasigt italiensk surdegsbröd, med ett tjockt lager smör och kanske ett litet glas vin till, det har jag ju FÖRTJÄNAT... eller nämen vad trevligt med fika! Javisst tar jag gärna en tårtbit, oj, var det ingen som ville ha den sista stackars biten?! Ja, men visst kan jag ta den också!

Och fredagsmys innefattar alltid en stor tacobuffe, chips och popcorn, ben and jerrys gräddglass med insprängd godis och så förstås... Choklad...

För att inte tala om helgfrukosten, gärna i det fetaste EU-landets anda. English Breakfast: äggröra med grädde och cheddar, bacon, baked beans, toast med smör och marmelad... Festen tar aldrig slut!

Och inte heller de ändlösa kilona. Visst, ibland drar livet iväg och blir så stressigt att jag inte hinner äta. Och ibland är livet så stressigt eller mysigt eller kärleksfullt att jag inte gör något annat än äter.

Jag har konstant nu i 5 år försökt att gå ner 10 kg. Det var så mycket jag vägde innan graviditeterna, min trivselvikt helt enkelt. Resultatet har varierat. Jag lyckades gå ner allt förra året, men på bara tre månader, av att inte koncentrerat tänkt på vad jag ätit, hade jag lyckats gå upp 6 kg!

I ungdomen tränade jag 3-5 gånger i veckan. Jag gillar att träna och jag har flera gånger glatt köpt ännu ett nytt gymkort, med ännu ett nytt löfte om att återfå de där svunna musklerna från förr, bli friskare, bli starkare, bli smalare...

Men, haha, så kommer den där dagisförkylningen, kräksjukan, benhinneinflammationen, eller vad det nu kan vara som sätter käppar i hjulet för mina grandiosa planer.

Varför ger jag inte bara upp? Varför accepterar jag inte bara mina kärleksfulla smilgropar i låren, min lilla mjuka putmage och njuter av ännu en bakelse och fokuserar på något mindre ytligt i denna värld av ändlösa livsfilosofier?

Ja, du. Kanske för att jag fortfarande är så ung. För att jag har hela livet framför mig. Jag vill orka springa och busa med mina barn, jag vill kunna studsa upp ur sängen med massor av energi varje morgon och för att jag inte bara vill ha hälsa: jag vill vara hälsosam!

Men, allt har en gräns. Efter 5års otaliga misslyckade dieter så ser jag att det inte är sunt att fortsätta med denna ångest och denna ständiga känsla av misslyckande.

Så det här är sista chansen. Innan jag går fullt ut med acceptans att den här 10 kg tyngre kroppen faktiskt är min. Men innan dess, sista chansen.  :-)

Följ mig i min resa, antingen det blir en lyckad livslång viktminskning eller en acceptans att det här är min kropp - nu går det bara framåt!